Hej hej hallå och gott nytt år alla! Längesen sist! Allt bra här, och bara tre dagar kvar i skolan efter jullovet... sen är jag veterinär på riktigt. Inget fuskande längre. Jobbar denna veckan, på ett av distrikten jag var i somras, och har jour över nyår. Har varit lugnt idag, bara en ko med mastit (juverinflammation) under förmiddan, och jag har egentligen tid att skriva journaler (som jag förstås ligger efter med) men det är så tråkigt och då kom jag på - JA, jag har ju en försummad blogg jag kan ägna mig åt istället! Alltså jag kommer att skriva journalerna också, jordbruksverket kan vara helt lugna, det ska bara bli lite mer akut tidspress först.

Sen senast har jag avslutat och redovisat mitt examensarbete. Det blev rätt bra faktiskt om jag får säga det själv. Och nu kan jag ultraljuda hästframknän också, det kan vara bra att kunna! Det var ett väldigt roligt arbete att göra, jag tror att jag fick det absolut bästa projektet av alla i min klass, tänk vilken tur jag hade! Hoppas att alla tyckte så, alltså att de själva haft det bästa arbetet, det är ju det ultimata då. Ingen får säga detta till nån, men jag blev faktiskt lite sugen, alltså bara lite, på att bli bilddiagnostiker någon gång i framtiden. Alltså en sån veterinär som läser av röntgen-och magnetkamerabilder och gör ultraljud - hela dagarna! Detta sen när jag tröttnat på jourer och kalla häststall och bajs och blod och lera och otrevliga djurägare (alltså de flesta djurägare är skittrevliga, men det finns undantag och de förstör hela dan). Jag hoppas då att det kan finnas användning för sådan expertis i södra Sverige så jag slipper flytta till Uppsala igen. Det är så himla långt bort (och NU kan alla som är bosatta norr om skånska gränsen skratta rått åt min avståndsuppfattning).

Iaf, min klass kommer att avsluta vårt värv i Uppsala med examensceremoni och bal på Uppsala slott. Det är tur jag jobbar denna veckan, annars hade väl denna tillställning fullständigt ruinerat mig. Men jag tänker vara småsnål - inga nya skor (de gamla duger, klänningen är ju lång så de syns inte ändå. Dessutom får man skoskav av nya skor.), ingen handväska (ska bara ha med typ kameran och den kan jag lägga i mammas väska vid behov, som när jag var liten! Alltså, anhöriga är medbjudna.). Pengarna läggs istället på klänning och håruppsättning. Vi får väl se hur det kommer att bli.

Jaha, sen har det ju varit jordbävning också! Den missade ju jag eftersom jag var i Uppsala, och det grämer mig. Tänk att vara med om en jordbävning, en sådan alldeles lagom som känns men inte skadar nån eller nåt! Så häftigt! Jag är avundsjuk.
Jag är även lite avundsjuk på den vet. jag vikarierar för denna veckan. Han har sett det enda inhemska sjukdomsfallet av bluetongue. Jag tänkte nästan be om autograf när han sa det, men jag hejdade mig. Det hade ju kunnat verka...lite dumt.

Nu ska jag äta. Tack och hej.

Shit vad populärt det är att blogga om Idol! Alla tidsaktuella hemsidor med självaktning har en egen Idolbloggare som skriver om vad de tycker om programmet, utan att kunna något egentligen. Alltså de tidsaktuella hemsidor som jag någon gång läser, som aftonbladet, expressen och tv4.se. Förmodligen inte de seriösa, typ DN. Men vad vet jag om det. Jag kollar också på Idol numera. Man hänger väl med i sin tid. Det har varit en del Coldplay-låtar med, lite trevligt tycker jag, "politik" förra veckan och igår sjöng den lille blonde "viva la vida". Det lät dock så illa att klockorna stannade. Ser med bävan fram emot att någon ska massakrera "fix you". Apropå TV, igår var en TV-relaterad kändis på hästkliniken på skolan! Och jag är typ stolt över att jag kände igen honom, jag är så patetisk. Och så är jag helt sjukt sugen på att berätta vem det var. Men ni får leva i ovisshet. 

Idag ska jag börja skriva på litteraturstudiedelen av mitt examensarbete. Det går trögt, milt uttryckt. Det är därför jag bloggar istället.

Nya lilla katten Minna är otroligt snäll och lättskött. Hon har inte vält ner en enda blomkruka, inte kissat utanför kattlådan, inte kräkts, inte ätit på några av krukväxterna och inte stört på nätterna. Som en liten ängel. 

Okej, slutbloggat för idag. Hej

Idag har jag ångest. Inte över att det var aplänge sedan jag bloggade (även om Maria och Emilia gav mig lite dåligt samvete över det också igår...;) ). Nej utan över min jobbsituation och mitt examensarbete. Först jobbet - jag kan inte komma mig för att söka något jobb till januari när vi slutar för jag vet knappt vart eller vad jag vill. Är visserligen ganska säker på att jag vill jobba på distrikt. Och någonstans i södra Sverige. Men det är ju en hyfsat diffus plan. Funderar allvarligt på att ringa till Jordbruksverket och helt enkelt fråga var jag behövs. Jag har inga stora krav. Snälla arbetskamrater som inte blir arga av hysteriska telefonsamtal mitt i natten om kolikhästar och förlossningar och dylikt. Och som inte mästrar mig, sånt har jag svårt för. Och så någonstans att bo och ställa bilen. Och bättre betalt än en tf-veterinär, på något sätt ska det väl märkas att man är legitimerad. Sen var det inte mer. Kanske att jag bäst behövs till att vaccinera mot bluetongue, det är i så fall skitbra. Man får ett team med hemvärnsgubbar att basa över, och sen bara åka runt och spruta djur och läsa öronnummerlappar och ta ett och annat blodprov, det ska väl inte vara så svårt. Och så får man hänga i Skåne, the place to be. Fan vad cool jag är när jag slänger in lite engelska termer emellanåt, måste göra det oftare. 

Jaha, sen var det examensarbetet då. Det får jag rentav huvudvärk av att tänka på. Alla andra jag pratar med har kommit jättelångt med sina, har bara själva skrivandet kvar. Och jag har inte ens börjat med mitt. Jag har visserligen gått kurser hela terminen, kurser jag verkligen velat gå, men nu kanske jag inte hinner bli klar med skrivandet istället! Vissa letar verkligen saker att oroa sig över och dit hör sannerligen jag.

Jag har fått ny katt igen. Maggie fick ett nytt jourhem (som hon nu tyvärr rymt ifrån. Kanske för att hon är på väg hem till mig! Genom svåra strapatser och umbäranden i Flogsta och Eriksberg tar hon sig mödosamt allt närmare målet, den bästa matte hon nånsin haft. Så hade det kunnat vara om det var på TV.). I alla fall, nya lilla katten heter Minna och jag har anförtrotts henne för att hon vid kastration hade cystor på äggstockarna och därför eventuellt ska opereras om (hoppas inte detta var konfidentiell information som gör att jag nu polisanmäls och hamnar i brottsregistret och aldrig får ta några lån), och jag är ju en smula insatt inom djursjukvård.

Apropå ingenting. Emilia sa igår att jag är blå. Märks det så tydligt? Jag trodde jag var mer blågrön. Hmm...detta måste analyseras och skärskådas i sina beståndsdelar.

(Alltså det finns fyra personligheter; blå, grön, röd och gul. Man kan vara blandningar också. Blå är logisk och analytisk och tar en jäkla tid på sig jämt för allt måste tänkas igenom noga. Min bror är mycket, mycket blå. Grön är omtänksam och snäll, röd dominant och chefig, och gul kreativ och impulsiv. Vi har haft en föreläsning om detta, tanken var att om man känner sig själv så blir man bättre på att kommunicera med andra, typ stirriga djurägare.)

Nu ska jag försöka klippa klorna på katten. See ya!

Idag när jag (äntligen) klev ur sängen (vid 11) fick jag en plötslig omotiverad lust att blogga. Jag vet inte riktigt varför eller om vad. Kanske för att jag just nu läser Annika Lantzs "9 1/2 månad" (lånat av Emilia), och den är skriven som en blogg om hennes mammaledighet. Den är skitrolig! Och man behöver inte ha den minsta erfarenhet eller intresse av småbarn för att uppskatta den. Iaf var den orsaken till att jag låg kvar i sängen 2,5 timme efter att jag vaknat.

Idag är jag ledig från skolan. Ja, ledig och ledig, sista terminen är man väl aldrig helt ledig egentligen eftersom man har ett examensarbete som ska skrivas. Eftersom jag har lite valbara kurser jag tänkt gå fram till mitten av oktober så kan jag inte börja med den praktiska delen (ultraljuda hästben) förrän då, utan ska nu läsa på anatomi av carpus (framknän) in i minsta detalj är det tänkt. Naturligtvis kommer jag att göra det också. Jag måste bara finna lite mer motivation först. Rättare sagt börja få ångest över att inte hinna med vad jag ska.

Jag har skaffat en ny katt. Torsten har bott i ett annat jourhem över sommaren och jag tycker det är bättre att han stannar där än flyttar tillbaks till mig eftersom jag ändå tänkt flytta igen i januari, och han blir så stressad av sådana där omplaceringar. Den katten jag har nu är däremot ett under av anpassningsbarhet, jag och min lägenhet var genast hemma för henne när hon kom hit. Hon heter Maggie (jag råkade befinna mig på katthemmet när hon dök upp med sin upphittare, och det bar sig inte bättre än att jag fick med henne hem och fick därför äran att döpa henne. Hon ser väldigt mycket ut som en Maggie. Det är viktigt det där, att namnet liksom passar till.) och är hemskt söt men ibland en smula påfrestande. Som när hon brutalväcker mig mitt i natten genom att ta ett ninjaskutt rakt upp i mitt ansikte. Eller bestämmer sig för att toaletten inte är i badrummet utan i köket. Efter att ha torkat kattkiss fem gånger på samma fläck på köksgolvet har jag gett upp och ställt kattlådan där. Min plan är nu att successivt smyga tillbaka den till badrummet. Det har fungerat för andra, det vet jag säkert.

Okej, nu har jag kommit igång lite med bloggandet igen. Kanhända det blir en fortsättning om andan faller på.

Jag har börjat på nytt jobb. Denna veckan är jag på en smådjursklinik som är filial till distriktsveterinärstationen i distriktet (hemma i Skåne!). Vad är det bästa med det då? Jo att jag har fått kollegor! (på de förra ställena var jag ensam) En sköterska som är sommarvikarie och så en sköterska till som egentligen har semester men bor bara en bit bort och kommer hit ändå och fikar och hjälper till lite grann när vi andra två står handfallna. Det är väldigt trevligt. Speciellt imorse. Då försov jag mig. Jag bor på kliniken (i en säng på kontoret), och vaknade imorse vid 5 över 8 av att sköterskan stod och bankade på ytterdörren (jag har fått låna hennes nyckel) och telefonen ringde samtidigt. Jag raglade ur sängen, svarade i telefonen och öppnade dörren. Människan i telefonen sa "Nämen, du låter ju nästan yrvaken!" och fnissade lite åt sin tokiga kommentar. Hon skulle bara ana hur rätt hon hade. Och sköterskan var jättegullig och tyckte synd om mig för att jag inte hann äta frukost så hon gick till affären och köpte frallor och kokade te åt mig. Jag förtjänar inte sådan godhet. Å andra sidan är jag nog en ganska snäll veterinär att jobba för, eftersom jag jobbat som sköterska själv och därmed lärt mig veta hut.

Nästa vecka och två veckor till ska jag vara på distriktsstationen. När sommarlovet är slut kommer jag att ha jobbat på fyra ställen! Klå det den som kan! (alltså utan att få sparken från något av dem) Tur att jag är så väldigt anpassningsbar och har så små pretentioner. Inget besvär för min skull liksom. Nu ska jag diska och sen är det gonatt.

ps. Vad vill man med "Hund har öroninflammation, oförsäkrad" som sökord? Vad är ens tanke och mening?

Ett tips: Om det inte är den mest komplicerade öroninflammtionen i historien så kommer det inte att kosta tusentals kronor att rätta till den och då spelar det ingen roll att hunden är oförsäkrad. Men eftersom en hund kan t.ex bli påkörd och bryta benen, äta konstiga saker som måste opereras ut ur magen, bli anfallen av en kamphund, få konstiga hormonsjukdomar m.m m.m så är ett hett tips att försäkra den ändå.

OBS Detta inlägg innehåller ord som kan verka stötande för känsliga personer (och då har jag ändå censurerat bort typ hälften av svordomarna).

Den här dan är åt helvete. Vad klev jag upp för? Jo för att gå till tandläkaren. Eller rättare sagt köra. 2,5 mil. I onödan. För när jag kom fram och suttit och väntat i 20 min och sedan vänligt frågade varför, så får jag till svar att jag inte står med i deras tidbok! Jag fanns inte ens registrerad som patient! Och jag som fick sms kvällen innnan om att jag "inte skulle glömma tiden imorgon bitti för då kostar det minsann pengar". Jaha, hur löser de då detta problem kan man undra? Jo genom att skicka hem mig! "Vad?!" tänker ni nu, "hon måste ha drömt, så gör man ju inte när man innehar ett serviceyrke." Jo tydligen! Jag kan bara dra paralleller till när jag jobbat på djursjukhus, om någon skulle kommit in och ha bokat tid och inte fanns inskriven i tidboken, då hade man helt enkelt skapat tid till denna person, någon hade fått jobba över, skita i att äta lunch, vad som helst men man skickar fan inte hem dem med oförättat ärende. Sen trodde kärringen att jag skulle vilja komma tillbaka imorgon. As if liksom. En del har ingen skam i kroppen. Där förlorade de ju mig som kund iaf. De kanske inte tjänar skitmycket pengar på mig just nu, men tänk sen när jag får för mig att byta ut alla mina tänder mot guld! Då ska jag ringa till dem och skratta rått "Hahaha, där gick ni miste om tvåhundratusen!!" Då har visserligen alla som hade det minsta med denna historia att göra gått i pension för länge sedan och de som jobbar då undrar vad det är för lunatic som ringer och terroriserar dem. Men ändå.

Okej, hela denna historia kanske inte var så märkvärdig egentligen. Men. Och här kommer den springande punkten. Jag hade inte ätit frukost innan (för att kunna sova en kvart längre). Små saker blir lätt stora saker på tom mage.

Iaf, sen när jag körde hem körde jag förbi en påkörd katt som låg mitt på vägen och när jag ju då var tvungen att stanna för att putta ut den i diket (djur i slamsor utspridda över vägen gör mig bara så deprimerad. Det är så jäkla ovärdigt. Varför tycker inte alla så?) kändes det verkligen som att alla bara motarbetar mig. Självupptagen? Jo kanske lite.

Jag skriver plötsligt väldigt mycket om överkörda djur. Nästan som om det blivit något slags obsession. Det har det faktiskt inte. (Det finns en dokumentär jag sett delar av om en gubbe i USA som lever av roadkills. Han har gjort en kokbok om hur man lagar till gråsparvar och grävlingar och sånt. Lite vidrigt.) Jaja. Får försöka ta mig för något. Gå ut och klappa hästen kanske. Det brukar vara lugnande. 

Denna veckan är jag ledig! Slutade jobbet i Småland i måndags morse, och börjar på annat distrikt på måndag. Avslutade mitt värv med en kalvning tidigt i måndags, det kändes bra. Bonden ringde redan på söndagskvällen och berättade om sin tjuvbetäckta kviga som gick på bete och inte verkade kunna kalva själv, tyvärr hade han dock problem med att fånga in henne. Sedan fortsatte han att ringa och väcka mig med jämna mellanrum under natten för att rapportera hur det hela fortskred och att han fortfarande inte lyckats fånga kvigan. Till sist vid halv 5 på morgonen fick han tag i henne. Kalven låg rätt men var ganska stor, vi kunde dock dra ut den, den levde och var förvånansvärt pigg, allt var frid och fröjd och jag kunde lämna distriktet med lätt hjärta.

En sak jag funderat lite på är det här med momsen på djursjukvård. Jag tycker det är sniket av staten att ta 25 % moms. Att ha djur bidrar faktiskt till befolkningens allmänna hälsa och välbefinnande, det är ju typ bevisat, och då borde det subventioneras. Men det är bara en åsikt. Jag tycker å andra sidan också att det borde krävas någon typ av körkort för att få ha djur. Och då skulle det kunna ingå att man har råd att åtminstone bekosta en försäkring åt djuret ifråga. Oförsäkrade djur kan ibland kännas rätt tradigt att ha med att göra.

Jag har inte kört på fler djur sen förra inlägget som väl är (har inte utrustat bilen med avlivningsvätska än...det kanske inte ens är lagligt?). Det var tyvärr lite väl nära ett par gånger i måndags morse när jag var på väg ut till kalven och trodde att det eventuellt var bråttom och därför körde kanske en smula för fort. Och det är ju så mycket katter ute och vimsar sådär på morgontimmarna. Jag besinnade mig därför vad gällde hastigheten. Apropå katter. Lilla Malva visar sig gå i sin mammas fotspår och vara en jäkel på att fånga möss. Hon är däremot betydligt sämre på att ha ihjäl dem. Det klarar hon inte alls faktiskt. Om de dör så är det möjligen av skräck eller för att pappa råkar gå förbi. Nu ska jag ut och rida. So long.

"Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå!"

Jag visste inte riktigt hur jag skulle inleda detta inlägg, med tanke på hur länge sen det var jag skrev nåt senast, så jag stal inledningen från "Gösta Berlings saga". Duger det till Nobelpris så kan det ju duga här.

Just nu, och i en vecka till, jobbar jag på ett distrikt (som veterinär) i Småland. Nu i veckan var det ortens årliga marknad. Som skåning är man ju van vid skånska marknader och allt som hör därtill, och de har faktiskt en del att lära i Småland får man säga. Det fanns t.ex bara ett stånd med körsbär och bara ett med fula t-shirtar. En marknad med självaktning har i alla fall 4-5 stycken av varje. Och naturligtvis de obligatoriska indianerna som säljer CD-skivor. Det såg jag inte heller till några.

Denna helgen är jag ledig (har inte jour) och är därför hemma i Skåne. Här finns också jobbrelaterade saker att ägna sig åt. Lilla katten Malva har fått urinvägsproblem. Duktig student som jag är satte jag henne på smärtstillande några dagar istället för antibiotika, för vi har ju lärt oss att bara 2 % av dessa problem på katt är bakterieorsakade, så det ska gå över ändå. Efter 2 veckor har det fortfarande inte gått över, jag har gett upp, och satt henne på Vetrimoxin (penicillin typ). Var blev det fel? Emilia?

För några veckor sedan blev jag med bil. Jag har blivit ganska fäst vid den, dött ting som den ändå är, och känner mig nästan lite personligen kränkt när t.ex någon fågel bajsar på den. Nästan det första jag gjorde med denna bil var dock att köra på ett djur. Jag har aldrig gjort det förr (som jag varit medveten om, kanhända att någon groda eller mus kan ha strukit med) och det blev en smula jobbigt för den - en småfågel - dog inte. Den låg och flaxade med vingarna och liksom slog volter på vägen. Jag har hört att man kan slå ihjäl djur med domkraften, och beordrade därför min bror (som var med) att plocka fram den. "Du kan för fan inte slå ihjäl något med den här" tyckte han och det var ju riktigt, för den vägde ju typ ett halvt hekto. Jag fattar inte hur man ska kunna hissa upp en hel bil med den. Nåväl, jag funderade en sekund på att baxa upp reservdäcket och släppa på fågeln men det verkade bara oerhört komplicerat, så det slutade med att jag lånade en stor sten som låg som prydnadskant runt en trädgård bredvid och slog i huvudet på fågeln. Den blev stilla direkt, det kom inte ens något blod, och jag kunde köra vidare utan att lämna några lidande djur efter mig. Vad har jag då lärt mig av denna historia? Jo, vikten av att alltid ha avlivningsvätska med sig i bilen. Man vet aldrig när det kan behövas.