Vem som har nytta av mig som halvt medvetslös veterinär utan fungerande tankeverksamhet funderar jag över ibland. Jag kan inte komma på någon. Men så blir det när jag äter frukost halv 7, börjar jobba halv 8, jobbar i febrilt tempo tills jag hinner ta lunch ungefär kvart i 1, börjar jobba igen kvart över 1 (senast) och fortsätter jobba till ungefär 6 när jag kör hem och äter en banan i bilen för att inte svimma vid ratten. Sen likadant nästa dag. Men jag har lärt mig äta fortare än jag kunnat förut i alla fall! Har alltid haft stora svårigheter att äta mat på kortare tid än en halvtimme, nu går det ganska bra, hinner tömma matlådan iaf. Och visserligen, när vi rondar vid 4 på em (om chefen är med och styr upp det) eller vid 5 (om vi sköter det själva) så har jag ganska bra koll på mina patienter. Det slitiga är den 2 cm tjocka högen med anteckningar om varje patient som jag går runt med i fickan och som jag sedan får sitta och skriva in i deras journaler i datorn efter ronden. Då kan man hålla sig för skratt. Jag längtar tills när alla småkliniker öppnar igen efter semestern så en del djur hamnar där istället och vi får mer human arbetsbörda. För när man har lagom mycket patienter som man hinner engagera sig ordentligt i, då är det riktigt roligt.

Min farmor är en så himla rolig människa. Igår skulle hon beskriva en hund hon sett gå förbi utanför sitt köksfönster - "den var mager och långbent och stor som en gris". Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Ingen förstod vilken storlek hon menade.

Jag tar åt mig äran av att i onsdags ha räddat livet på en liten katt med förlossningsproblem. Ägaren hade gett den P-piller tills för två veckor sedan men någon form av olycksfall i arbetet hade skett och nu var den dräktig och hade haft värkar 1,5 dygn när den kom in. Ägaren tyckte kejsarsnitt var på tok för dyrt. En mer härdad vet. hade gett alternativet avlivning och så var det bra med det, men blödig som jag är så övertalade jag honom att lägga semesterpengarna på att kejsarsnitta katten och prutade lite med kirurgen så att vi alla kom överens och katten fick leva. Tyvärr var ungarna döda och det verkade ägaren uppriktigt besviken över. Det bor ett litet hjärta i de flesta människor ändå. Nu ser jag genom fönstret att det är lite solsken ute, och då tänker ju inte jag sitta här vid datorn längre.

dagens i-landsproblem: att behöva köra till affären och handla mat efter jobbet. Alltid fullt på parkeringen, alltid skitmycket folk i affären, och jag är bara trött och har noll överseende med folk som strosar runt och blockerar gångarna med sina skitstora vagnar. Folk som verkar trivas i mataffären. Jag vill kasta mig in, hugga tag i det nödvändigaste och kasta mig ut igen. Sällan genomförbart.