Jag har börjat på nytt jobb. Denna veckan är jag på en smådjursklinik som är filial till distriktsveterinärstationen i distriktet (hemma i Skåne!). Vad är det bästa med det då? Jo att jag har fått kollegor! (på de förra ställena var jag ensam) En sköterska som är sommarvikarie och så en sköterska till som egentligen har semester men bor bara en bit bort och kommer hit ändå och fikar och hjälper till lite grann när vi andra två står handfallna. Det är väldigt trevligt. Speciellt imorse. Då försov jag mig. Jag bor på kliniken (i en säng på kontoret), och vaknade imorse vid 5 över 8 av att sköterskan stod och bankade på ytterdörren (jag har fått låna hennes nyckel) och telefonen ringde samtidigt. Jag raglade ur sängen, svarade i telefonen och öppnade dörren. Människan i telefonen sa "Nämen, du låter ju nästan yrvaken!" och fnissade lite åt sin tokiga kommentar. Hon skulle bara ana hur rätt hon hade. Och sköterskan var jättegullig och tyckte synd om mig för att jag inte hann äta frukost så hon gick till affären och köpte frallor och kokade te åt mig. Jag förtjänar inte sådan godhet. Å andra sidan är jag nog en ganska snäll veterinär att jobba för, eftersom jag jobbat som sköterska själv och därmed lärt mig veta hut.

Nästa vecka och två veckor till ska jag vara på distriktsstationen. När sommarlovet är slut kommer jag att ha jobbat på fyra ställen! Klå det den som kan! (alltså utan att få sparken från något av dem) Tur att jag är så väldigt anpassningsbar och har så små pretentioner. Inget besvär för min skull liksom. Nu ska jag diska och sen är det gonatt.

ps. Vad vill man med "Hund har öroninflammation, oförsäkrad" som sökord? Vad är ens tanke och mening?

Ett tips: Om det inte är den mest komplicerade öroninflammtionen i historien så kommer det inte att kosta tusentals kronor att rätta till den och då spelar det ingen roll att hunden är oförsäkrad. Men eftersom en hund kan t.ex bli påkörd och bryta benen, äta konstiga saker som måste opereras ut ur magen, bli anfallen av en kamphund, få konstiga hormonsjukdomar m.m m.m så är ett hett tips att försäkra den ändå.

OBS Detta inlägg innehåller ord som kan verka stötande för känsliga personer (och då har jag ändå censurerat bort typ hälften av svordomarna).

Den här dan är åt helvete. Vad klev jag upp för? Jo för att gå till tandläkaren. Eller rättare sagt köra. 2,5 mil. I onödan. För när jag kom fram och suttit och väntat i 20 min och sedan vänligt frågade varför, så får jag till svar att jag inte står med i deras tidbok! Jag fanns inte ens registrerad som patient! Och jag som fick sms kvällen innnan om att jag "inte skulle glömma tiden imorgon bitti för då kostar det minsann pengar". Jaha, hur löser de då detta problem kan man undra? Jo genom att skicka hem mig! "Vad?!" tänker ni nu, "hon måste ha drömt, så gör man ju inte när man innehar ett serviceyrke." Jo tydligen! Jag kan bara dra paralleller till när jag jobbat på djursjukhus, om någon skulle kommit in och ha bokat tid och inte fanns inskriven i tidboken, då hade man helt enkelt skapat tid till denna person, någon hade fått jobba över, skita i att äta lunch, vad som helst men man skickar fan inte hem dem med oförättat ärende. Sen trodde kärringen att jag skulle vilja komma tillbaka imorgon. As if liksom. En del har ingen skam i kroppen. Där förlorade de ju mig som kund iaf. De kanske inte tjänar skitmycket pengar på mig just nu, men tänk sen när jag får för mig att byta ut alla mina tänder mot guld! Då ska jag ringa till dem och skratta rått "Hahaha, där gick ni miste om tvåhundratusen!!" Då har visserligen alla som hade det minsta med denna historia att göra gått i pension för länge sedan och de som jobbar då undrar vad det är för lunatic som ringer och terroriserar dem. Men ändå.

Okej, hela denna historia kanske inte var så märkvärdig egentligen. Men. Och här kommer den springande punkten. Jag hade inte ätit frukost innan (för att kunna sova en kvart längre). Små saker blir lätt stora saker på tom mage.

Iaf, sen när jag körde hem körde jag förbi en påkörd katt som låg mitt på vägen och när jag ju då var tvungen att stanna för att putta ut den i diket (djur i slamsor utspridda över vägen gör mig bara så deprimerad. Det är så jäkla ovärdigt. Varför tycker inte alla så?) kändes det verkligen som att alla bara motarbetar mig. Självupptagen? Jo kanske lite.

Jag skriver plötsligt väldigt mycket om överkörda djur. Nästan som om det blivit något slags obsession. Det har det faktiskt inte. (Det finns en dokumentär jag sett delar av om en gubbe i USA som lever av roadkills. Han har gjort en kokbok om hur man lagar till gråsparvar och grävlingar och sånt. Lite vidrigt.) Jaja. Får försöka ta mig för något. Gå ut och klappa hästen kanske. Det brukar vara lugnande. 

Denna veckan är jag ledig! Slutade jobbet i Småland i måndags morse, och börjar på annat distrikt på måndag. Avslutade mitt värv med en kalvning tidigt i måndags, det kändes bra. Bonden ringde redan på söndagskvällen och berättade om sin tjuvbetäckta kviga som gick på bete och inte verkade kunna kalva själv, tyvärr hade han dock problem med att fånga in henne. Sedan fortsatte han att ringa och väcka mig med jämna mellanrum under natten för att rapportera hur det hela fortskred och att han fortfarande inte lyckats fånga kvigan. Till sist vid halv 5 på morgonen fick han tag i henne. Kalven låg rätt men var ganska stor, vi kunde dock dra ut den, den levde och var förvånansvärt pigg, allt var frid och fröjd och jag kunde lämna distriktet med lätt hjärta.

En sak jag funderat lite på är det här med momsen på djursjukvård. Jag tycker det är sniket av staten att ta 25 % moms. Att ha djur bidrar faktiskt till befolkningens allmänna hälsa och välbefinnande, det är ju typ bevisat, och då borde det subventioneras. Men det är bara en åsikt. Jag tycker å andra sidan också att det borde krävas någon typ av körkort för att få ha djur. Och då skulle det kunna ingå att man har råd att åtminstone bekosta en försäkring åt djuret ifråga. Oförsäkrade djur kan ibland kännas rätt tradigt att ha med att göra.

Jag har inte kört på fler djur sen förra inlägget som väl är (har inte utrustat bilen med avlivningsvätska än...det kanske inte ens är lagligt?). Det var tyvärr lite väl nära ett par gånger i måndags morse när jag var på väg ut till kalven och trodde att det eventuellt var bråttom och därför körde kanske en smula för fort. Och det är ju så mycket katter ute och vimsar sådär på morgontimmarna. Jag besinnade mig därför vad gällde hastigheten. Apropå katter. Lilla Malva visar sig gå i sin mammas fotspår och vara en jäkel på att fånga möss. Hon är däremot betydligt sämre på att ha ihjäl dem. Det klarar hon inte alls faktiskt. Om de dör så är det möjligen av skräck eller för att pappa råkar gå förbi. Nu ska jag ut och rida. So long.

"Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå!"

Jag visste inte riktigt hur jag skulle inleda detta inlägg, med tanke på hur länge sen det var jag skrev nåt senast, så jag stal inledningen från "Gösta Berlings saga". Duger det till Nobelpris så kan det ju duga här.

Just nu, och i en vecka till, jobbar jag på ett distrikt (som veterinär) i Småland. Nu i veckan var det ortens årliga marknad. Som skåning är man ju van vid skånska marknader och allt som hör därtill, och de har faktiskt en del att lära i Småland får man säga. Det fanns t.ex bara ett stånd med körsbär och bara ett med fula t-shirtar. En marknad med självaktning har i alla fall 4-5 stycken av varje. Och naturligtvis de obligatoriska indianerna som säljer CD-skivor. Det såg jag inte heller till några.

Denna helgen är jag ledig (har inte jour) och är därför hemma i Skåne. Här finns också jobbrelaterade saker att ägna sig åt. Lilla katten Malva har fått urinvägsproblem. Duktig student som jag är satte jag henne på smärtstillande några dagar istället för antibiotika, för vi har ju lärt oss att bara 2 % av dessa problem på katt är bakterieorsakade, så det ska gå över ändå. Efter 2 veckor har det fortfarande inte gått över, jag har gett upp, och satt henne på Vetrimoxin (penicillin typ). Var blev det fel? Emilia?

För några veckor sedan blev jag med bil. Jag har blivit ganska fäst vid den, dött ting som den ändå är, och känner mig nästan lite personligen kränkt när t.ex någon fågel bajsar på den. Nästan det första jag gjorde med denna bil var dock att köra på ett djur. Jag har aldrig gjort det förr (som jag varit medveten om, kanhända att någon groda eller mus kan ha strukit med) och det blev en smula jobbigt för den - en småfågel - dog inte. Den låg och flaxade med vingarna och liksom slog volter på vägen. Jag har hört att man kan slå ihjäl djur med domkraften, och beordrade därför min bror (som var med) att plocka fram den. "Du kan för fan inte slå ihjäl något med den här" tyckte han och det var ju riktigt, för den vägde ju typ ett halvt hekto. Jag fattar inte hur man ska kunna hissa upp en hel bil med den. Nåväl, jag funderade en sekund på att baxa upp reservdäcket och släppa på fågeln men det verkade bara oerhört komplicerat, så det slutade med att jag lånade en stor sten som låg som prydnadskant runt en trädgård bredvid och slog i huvudet på fågeln. Den blev stilla direkt, det kom inte ens något blod, och jag kunde köra vidare utan att lämna några lidande djur efter mig. Vad har jag då lärt mig av denna historia? Jo, vikten av att alltid ha avlivningsvätska med sig i bilen. Man vet aldrig när det kan behövas.