Alla inlägg den 16 juli 2008

Av Josefine - 16 juli 2008 11:39

OBS Detta inlägg innehåller ord som kan verka stötande för känsliga personer (och då har jag ändå censurerat bort typ hälften av svordomarna).


Den här dan är åt helvete. Vad klev jag upp för? Jo för att gå till tandläkaren. Eller rättare sagt köra. 2,5 mil. I onödan. För när jag kom fram och suttit och väntat i 20 min och sedan vänligt frågade varför, så får jag till svar att jag inte står med i deras tidbok! Jag fanns inte ens registrerad som patient! Och jag som fick sms kvällen innnan om att jag "inte skulle glömma tiden imorgon bitti för då kostar det minsann pengar". Jaha, hur löser de då detta problem kan man undra? Jo genom att skicka hem mig! "Vad?!" tänker ni nu, "hon måste ha drömt, så gör man ju inte när man innehar ett serviceyrke." Jo tydligen! Jag kan bara dra paralleller till när jag jobbat på djursjukhus, om någon skulle kommit in och ha bokat tid och inte fanns inskriven i tidboken, då hade man helt enkelt skapat tid till denna person, någon hade fått jobba över, skita i att äta lunch, vad som helst men man skickar fan inte hem dem med oförättat ärende. Sen trodde kärringen att jag skulle vilja komma tillbaka imorgon. As if liksom. En del har ingen skam i kroppen. Där förlorade de ju mig som kund iaf. De kanske inte tjänar skitmycket pengar på mig just nu, men tänk sen när jag får för mig att byta ut alla mina tänder mot guld! Då ska jag ringa till dem och skratta rått "Hahaha, där gick ni miste om tvåhundratusen!!" Då har visserligen alla som hade det minsta med denna historia att göra gått i pension för länge sedan och de som jobbar då undrar vad det är för lunatic som ringer och terroriserar dem. Men ändå.

Okej, hela denna historia kanske inte var så märkvärdig egentligen. Men. Och här kommer den springande punkten. Jag hade inte ätit frukost innan (för att kunna sova en kvart längre). Små saker blir lätt stora saker på tom mage.

Iaf, sen när jag körde hem körde jag förbi en påkörd katt som låg mitt på vägen och när jag ju då var tvungen att stanna för att putta ut den i diket (djur i slamsor utspridda över vägen gör mig bara så deprimerad. Det är så jäkla ovärdigt. Varför tycker inte alla så?) kändes det verkligen som att alla bara motarbetar mig. Självupptagen? Jo kanske lite.

Jag skriver plötsligt väldigt mycket om överkörda djur. Nästan som om det blivit något slags obsession. Det har det faktiskt inte. (Det finns en dokumentär jag sett delar av om en gubbe i USA som lever av roadkills. Han har gjort en kokbok om hur man lagar till gråsparvar och grävlingar och sånt. Lite vidrigt.) Jaja. Får försöka ta mig för något. Gå ut och klappa hästen kanske. Det brukar vara lugnande. 

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se